Idrottsmentalitet- den som skiljer oss från mängden!

Ja hej på er. Veckan rullar på och i dagens inlägg tänkte jag ta upp det här med mentalitet och inställning, en sak som ofta skiljer idrottare och ”vanliga” människor åt. 

Som ni förmodligen vet är mental styrka en väldigt stor och viktig pusselbit i pusslet för att bli den kompletta idrottaren. Man, liksom annars i livet ställs mot olika slags motgångar och som jag sagt i tidigare, det är inte alltid kul att gå ut en kall novemberdag och piska på med intervaller, men den där mentaliteten tar oss ut ändå och tjurhornen åker fram. Jag har grottat ner mig lite extra i det här och tänkt på varför det är så och hur olika männsikor ser på saker. Det här 👇🏼 blev resultatet, så jag önskar er trevlig läsning och hoppas det iallafall väcker en och annan tanke!

——-

Något som nästan alla världsmästare har gemensamt är sin vilja, sin hunger och sin drivkraft att nå ännu längre. Det där pannbenet som bara växt sig tjockare och tjockare för varje pass som gjorts under åren har gett utdelning när det gällt som mest för just den individen. Jag själv tycker det här är oerhört fascinerande, hur din mentala styrka nästan avgör hur långt du kommer, för det krävs så oerhört mycket av en. I vintras så lyssnade vi på handikappidrottaren och OS-guldmedaljören Anders Olssons föreläsning under Folksam Cup i Torsby, den föreläsningen var riktigt bra och orden ”med vilja kan man komma hur långt som helst” präntade sig fast i huvudet. Det är ord som jag tar med mig in i den här säsongen och som jag kommer tänka på den där kalla regniga novemberkvällen huggandes på rullskidor.

Sen innebär mitt eget (?) uppfunna begrepp idrottmentalitet nåt helt annat också. Jag liksom inte är så gammal och har inte haft speciellt lång karriär och träningsbakgrund, så jag ska inte påstå att jag är rutinerad eller vet hur det är. För det gör jag nog inte riktigt. Inte än. Men att man kan reflektera över det och känna av det, det gör man. För om jag nu får kategorisera mig som idrottare så har man liksom ett annat tänk än en ”vanlig Svensson”. Man prioriterar helt enkelt andra saker och värderar annat, som nån annan skulle tycka vara vansinnigt. Att åka till fjällen har alltid varit en dröm och att få åka skidor på skaren där ser lite för bra ut för att vara sant, och jag tycker att ett långpass i skogen eller en rullskidtur i bra sällskap är bland det mest avkopplande man kan göra. Eller att ta en fika efter ett långt pass på skidor, kanske slänga sig i badet efter tuffa myrintervaller en solig sommardag. Det är livskvalitet enligt mig och att få möjlighet att uppleva skidåkarlivet och fara runt på tävlingar och läger, med vänner med samma intresse, fantastiska ledare och ett gäng som blir som en familj, det är vad jag allra helst i världen gör. 🙌🏻

Det låter förstås både härligt och konstigt för många och ofta när man säger till folk att man är skidåkare eller när man berättar om nåt träningspass, t.ex det uppför Juvasshytta stönar folk och säger ”Men Gud ska du verkligen träna så där mycket, är det verkligen bra”? Eller så finns det de som säger ”Men fy vad jobbigt, att du orkar” och ofta hör man nåt i stil med ”Det måste vara slitigt, ska du inte vila idag”?

Här blir det extra tydligt hur andra ser på träning och hur jag ser på det. De tycker det är jobbigt, en börda, medans jag tycker det är roligt. Det passet upp till Juvasshytta, och egentligen hela lägret i Norge är ett minne jag kommer ha länge och kanske berätta sen när man blir gammal att under de där åren då var vi i Norge och levde livet. Det är det som är så härligt, och faktum är att jag själv valt och vill hålla på med det här, det är ingen som tvingar mig, utan det är jag som helt frivilligt gör det jag älskar. Det är jag som går upp varje morgon och titulerar mig skidåkare, jag som genomför träningen och jag som sätter mina gränser och mål. Jag ska till landslaget och jag ska nån dag få uppleva känslan när nationalsången spelas och jag står där på pallen! Självklart finns det hemska pass där man går i ångest ett par dagar innan, men faktum är att en cykeltur i solen eller ett pass på rullisarna kan vara skönt, så NEJ det är inte jobbigt, jag behöver inte vila och jag vill det här mer än något annat. Jag har drömmar och vad är det man säger- inga drömmar är för stora!😉

Sen finns det ju alltid det där mantrat man har och som är lite olika från person till person, men oftast har man nåt. En fras, ett citat eller en låt som triggar en lite extra. För mig finns det många såna och oftast är låtar förknippade med minnen och bara att slå på en sån låt kan ge en den välbehövliga extraenergin under ett långpass. Sen kommer jag personligen aldrig glömma en mörk dimmig kväll uppe i Ånnaboda för nåt år sen. Det var poängtävling tror jag och jag var på andra varvet i första backen, högst upp nånstans där uppe i dimman stod morfar och när jag hyperventilernades passerade var det enda han sa ”Fram med hornen”. Den kvällen kommer jag ALDRIG glömma och jag vet ju och ni vet nu. 

Att med horn och med vilja kommer man långt!🙏🏻

———

Det var det hörrni! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, såna här inlägg gillar jag och bryter av det ständiga veckobloggandet. Det här ger både en djupare blick i vad jag gör men också så är det kul att dela med sig av lite tankar som denna. Nästa två ”avsnitt” kommer så klyschigt och fint handla om ”Dubbelmoralens samhälle” samt ”Trenden Träning”. Där kommer det upp bl.a att ordet träning börjar bli ett uttjatat begrepp och vad som egentligen definieras som just träning. Hoppas ni läser då, för nu är det dags för mig att säga tack för er tid och hoppas ni uppskattade det. Sen rullar veckan på som vanligt och bloggen flyter på som den brukar. Som avslutning får ni en bild från en solig morgon på skidstadion i Borås.

Kall, fin uppvärmning på USM-banorna i Borås⭐️

Ha det bra💪🏼

/ Filip