Motivation och vilja- två måsten för en idrottare!❄️

Hej igen! Hoppas helgen varit bra. Vi är framme vid måndag och jag är fortfarande inte helt kurant, förhoppningsvis dock inom de närmsta dagarna, så känns det. 👍🏻 Har nyss vallat klart skejtskidorna så de är redo till på torsdag och de klassiska står också redo, så det är bara att åka. Det är dock inte fokuset idag, utan som lovat, ska jag äntligen komma med motivationsinlägget. Mer än så säger jag inte utan varsågoda, trevlig läsning:🌟

” Motivation var det ja. Oj vilken bredd och innebörd det ligger i det ordet. En person som inte håller på med detta kan, förståeligt nog, ha svårt att ta i vad det faktiskt är. Alla har ju nån form av drivkraft i det man gör, så är det ju. Oavsett om det är att hinna klart med läxan eller som jag, aktivt satsa inom en sport så finns motivation alltid i en del av livet. I det här inlägget får ni dock se en helt annan sida av det och något som jag och alla andra idrottare- stjärnor som ungdomar eller motionärer tampas med.

Jag pratar om anledningen att man går ut i stekande hetta och ska köra rullskidtest, eller att jag i spöregn en sen oktoberdag kör löpintervaller. Vad är det som gör att jag står där iallafall? Varför gör jag det?

För mig är det enkelt, men ibland får man sig en tankeställare. Jag springer alltså här, helt ensam omgiven av mörker, skog och tystnad i ett elljusspår nånstans. Helt själv , med regnet piskande i ansiktet grisar jag på och tar ut mig tills mjölksyran sprutar upp över öronen. Jamen ni hör ju själva, det är ju inte normalt.

Men. Men

Men så finns det drömmar också. En dröm om att en dag få stå där, iklädd landslagskläder, högst upp på pallen med nationalsången i öronen och med en guldmedalj runt halsen. Jag vet att med träning kan jag ta mig dit och man har fått styrkebesked under försäsongen som visar att man är starkare än någonsin. Jag är fortfarande väldigt (!) långt ifrån landslaget, men viljan och motivationen finns där. Jag ska dit, så är det bara. Jag springer, med de tankarna i huvudet vidare den där kalla regniga oktoberdagen. För jag ska bli bäst i världen. Så är det bara.

Det är kämpigt det där med motivation, men likväl ska man ut och springa, inga ursäkter. Det mentala är minst lika stor del för en idrottare som den fysiska förmågan. Du ska ha ett pannben av stål om du ska kämpa dig igenom intervall efter intervall. Jag menar det är långt ifrån kul inför/ på alla pass, det ska ni ha klart för er. Men jag måste göra det, hur omotiverad jag än är. Hornen åker fram och det är bara att grisa på trots att det gör ont och det enda man vill är att sluta. Drömmar kan bära en långt och kommer jag inte dit har jag iaf försökt. Vi idrottare är inte normala, det måste jag nog erkänna. Men vi har passion. Passion för vad vi gör och kämpar för att nå våra mål.
Men det är klart man har svackor och jag försöker inte framställa mig som nån benhård tuffing som går ut i tromb eller snöstorm o 30 minus utan att röra en min. Snarare tvärtom, det gäller att även visa att det inte alltid är så glamouröst.
I mitt fall var det en tuff säsong förra året med sjukdom och grejer som gjorde att jag aldrig fick chansen att visa min fulla kapacitet. Nu har jag gång på gång visat att den kapaciteten är högre än så och det gäller bara att visa det. Det låter simpelt, men för mig är det det där hjärnspöket som är den största utmaningen. Att på startlinjen klara av att tänka positivt, inte vika ner sig mentalt och känna att man är värdig att stå här. Jag är inte sämre än någon annan och tänker göra ett bra lopp samt vara med och kriga om bra placeringar. Det är och har under sommaren varit målet att uppfylla.

Svaret får jag den dag jag står på startlinjen. Det är då det gäller som mest, det jag tränat för hela året ska visas i en enda tävling. Det är då jag ska visa vad jag kan. Visa både för mig själv o andra att jag kan.
Jag kan.”

Då var det överstökat. Hoppas ni uppskattade och iaf fattar lite mer vad man ställs mot annat än träning! 💪🏼 Jag har faktiskt inte mer att säga nu än att jag avslutar inlägget med en underbar bild från Idre samt en länk till  låten ”Goliat” som jag nästan alltid slår på när jag springer och som nog är den finaste låt jag vet:👌🏻 Lyssna och njut.❤️

e3305a20-837c-4016-89ec-0c547b6f6d7e
https://youtu.be/21iHggjVm1A

Det var det för idag! Vi hörs och syns snart igen!👋🏻

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s